Let em’ all come down to The Den

Let em’ come, let em’ come, let em’ come, let em’ all come down to The Den. Let em’ come, Let em’ come, Let em’ come, we’re only have to beat em’ again. We’re the best team in London, no! The best team of all! Everybody knows us, we’re called Millwall! Let em’ come, Let em’ come, Let em’ come, let em’ aaaaaaaaal come doooooown to The Den!

Och det är när 15 000 laddade Millwall-supportrar klämmer i från tårna i de tre sista orden i inmarslåten som man inser att man faktiskt är på The New Den, en av de mest ökända arenorna i Europa, en plats alla borde besöka, om man verkligen vet vad man ger sig in på.

Det var andra gången jag besökte The Den, men inte den sista.

I somras så bokade jag och min flickvän en resa till London. Båda hade varit där tidigare, av lite olika anledningar. Första gången jag var i stan var det med min far och min lillebror, det var första gången jag såg Millwall live. Andra gången jag var på fotboll i London var med samma umgänge, men istället för att åka söderut till den lilla Championship-arenan så åkte vi norrut, till Wembley stadium och såg Sverige förlora mot England i en ganska slö match.

Så i höstas bar det av för tredje gången. Vi bodde på ett billigt och bra lägenhetshotell i Bayswater, nära till det mesta och perfekt om man vill se mer än bara gatan utanför hotellet. Och det ville vi. Vi besökte “nordeuropas bästa pizzeria” (överskattad om jag får säga det själv) vid Brick Lane, vi såg Skyfall på premiärdagen och vi åt på en gömd indokinesisk restaurang.

Innan det bar av till London hade vi skojat om att jag skulle haka på henne på shopping om hon gick på fotboll med mig. Och så kom den stora highlighten: football day! Millwall var obesegrade sex matcher på raken och mot tabellsexan och favoriten Huddersfield Town så skulle de se till så att sviten utökades.

På förmiddagen hämtade vi ut biljetterna på ett litet kontor ett par stationer från Tottenham Court Road. Efter det så bestämde vi oss för att sätta oss på ett Starbucks med gratis WiFi och ordentligt ta reda på bästa vägen till The Den (vid mitt första besök så kändes det som att vi gick mer än vad vi åkte när vi skulle till matchen). Med hjälp av tunnelbanekartan och Google så hittade vi två metoder att ta sig dit. Antingen ta sig till Surrey Quays och gå (prövad och ansträngande) eller åka till Canada Water och ta buss. Som jag faktiskt redan visste så finns det ett smidigare sätt som inte tunnelbanekartan visar, så om du någon gång ska se Millwall spela, ta “Southern”, dvs ett slags pendeltåg, till “South Bermondsey”. Men bussresan var ändå spännande.

Millwall spelar altså i förorten South Bermondsey, ett stenkast ifrån ett av Englands fattigaste områden, Peckham. Folk i den västerländska slummen är något annorlunda än vad många är vana vid. Det blir väldigt familjärt, vi mot dom. Stämningen i området över lag är bra, men det kan hänga på en skör tråd. Östra London, norr om floden, är också väldigt fattigt, där håller man på West Ham. Millwall och West ham är bittra rivaler. I alla lägen har det varit de två mot varandra, inte bara på fotbollsplanen. Det började med kolarbetare från sydöstra London som konkurerade med de från östra. Det gick över till maffiafamiljer och numera är det postkoderna. För ett par år sen så var det vilda uppror i Londons tuffa områden, då var det inte några vanliga smågangsters som bråkade, det var lagens firmor som försvarade sin ort med sitt och motståndarnas lag i åtanke.

När man är på väg mot South Bermondsey så vet man bakgrunden och man förstår fördomarna. När som helst är man beredd på att det ska komma hulliganer med stenar och flaskor. Men när man väl går uppför Ilderton Road, viker av vid Zampa Road, ser arenan och ungar som går runt i träningsoveraller och gubbar med lagkepsar från 70-talet, känner doften av hamburgare, hör en äldre dam skrika något på cockney om matchprogram och se någon annan sälja halsdukar, då glömmer man bort alla fördommar och helt plötsligt smälter man in. Det gjorde inget att vi råkade vara väldigt tidiga på plats, för det är nästan innan matchen det bästa händer.

Sara och jag åt varsin hamburgare med stekt lök (rekomenderas starkt), köpte ett varsitt par vantar och bara sög in atmosfären. Man märker att det inte är något cirkuslag man ska gå och kolla på. Folket som är där kommer oavsett och har gjort det så länge de kan minnas, oavsett om det handlar om högsta eller fjärde divisionen. De vet att de kanske inte kommer vinna idag, men det ska inte stoppa dem ifrån att stötta sitt lag i alla väder.

När vi kom in på arenan så blev jag visiterad. Inga konstigheter. När Sara glatt går fram till en av de sex vakterna, som är höga som hus och breda som tåg, med utsträckta armar så skrattade de bara. De hade sett farligare supportrar i sina dar, en så snäll som hon behövde inte kollas. Och det är alltså värt att poängtera. Att Millwall bara har hulliganer som anhängare är definitivt inte sant. De är en av de mest våldsamma supporterskarorna i världen, men de som inte vill bråka gör inte det heller. Väl inne på arenan så kommer dock aggresionerna fram. För det svärs. Mycket!

Att lämna South Bermondsey och The Den den dagen kändes bra. The Lions från södra London hade spöat Huddersfield med 4 -0 och laget började klättra efter en dålig start. Dessutom så hade min kärlek för sporten ökat lite mer. Även om det inte alltid var bra fotboll så gillade folket läget. I en hård vardag där många på plats är låginkomsttagare så är fotbollsläktaren en plats att glömma allt och få mer energi, och när laget leder med 4 – 0 så får man mer energi och de hårda blir bättre. Dagens citat blir från gubben bredvid mig kommenterade Danny Shitys (100 kg tung mittback i Millwall) tvåfotare: