Under 2000-talet så har det blivit mer och mer populärt att åka på fotbollsresor. En helgsemester i Manchester är inte alls udda och Barcelonamusséet på FC Barcelonas hemmaarena Camp Nou är stadens mest besökna muséum numera. Efter att Allsvenskan, faktiskt, bara har blivit sämre och sämre och så även landslaget, och den internationella fotbollen ökat enormt kvalitetsmässigt så betalar man gärna dyra pengar för en plåt till storlagen. Alla som är fotbollsintresserade och besöker anrika arenor som Santiago Bernabeu och San Siro lämnar med ett leende, och då glömmer man lätt bort hur fotboll annars kan se ut.
I lördags så åkte jag och min far de dryga sex milen från huset vi hyrde i den mallorcanska staden Felanitx, in till Palma. Där lokaliserade vi RCD Mallorcas hemmaarena Iberostar Stadium, i folkmun kallad Son Moix, för att köpa biljett till kvällens match som hade avspark 23.00. Det var säsongspremiär mot RCD Espanyol och en biljett kostade 30€ för långsida övre.
För er som är vana vid svensk fotboll så vet ni att stämnigen ofta är relativt spänd utanför arenan innan match, och särskilt vid regionala derbyn. Här var det tvärtom. Ett litet “mexikanskt” folkband spelade högluda melodier, stora hamburgare såldes för 4€ och det fanns gratis WiFi i klubbens Café (Mallorcafé). Hemmafans som bortafans – alla deltog i premiärfesten.
Väl inne på arenan morsade gamla årskortsgrannar på varandra och diskuterade antagligen skadeläget och försäsongen (min spanska är sådär och min katalanska obefintlig så riktigt säker kan jag inte vara). Arenan fylldes upp och dansande indianer stod för underhållning innan match. Efter fem minuter stod det 1 – 1 och stämningen var på topp trots den ,för oss svenskar, sena timmen. De båda lagens supportrar sjöng en växelramsa om vad de tyckte om FC Barcelona (jätteilla) och när Mallorca satte 2 – 1 i slutskedet vände sig klacken med ryggen mot planen, höll om varandra, hoppade och trallade fram sin verson av signaturmelodin till Pippi Långstrump.
Jag har själv sett fotboll på både Wembley och Camp Nou, men det är när det är på riktigt som det är som bäst. Allt kändes så spanskt. Kanske för att turisterna var betydligt färre än hos storlagen, kanske för att till och med på parkeringen så var det djungelns lag som gällde.
Om man inte bara är ute efter högklassig fotboll (för, förhållandesvis, så bjuder inte de mindre lagen på det) utan söker hela den ickesvenska fotbollsupplevelsen, allt från läktarkulturen till halvtidsmaten så rekomenderar jag verkligen att betala 500 spänn för en regnig arena i Championship än tiodubbla någon annanstans för något du ser lika bra på TV. Skrytfaktorn är kanske inte lika hög, men det verkliga minnet av upplevelsen varar nog desto längre.
// Love Lindqvist
Bild: Nikke Lindqvist
